“Sorgen är en bro. Längs med den måste man passera om man vill över till andra sidan, till förändringen.”
Gråtkväden möts i harmonisk helhet i Rajamailla Companys tvärkonstnärliga föreställning
“Sorgen är en bro. Längs med den måste man passera om man vill över till andra sidan, till förändringen.”
Så formulerar Rajamailla Company idén bakom sin debutföreställning Ilo pitkästä murheesta, där gråtkväden från Mellanöstern samt Karelen och Ingermanland möts i förvånansvärt harmoniska stämningar. Det låter kanske inte sprittande, dags att andas djupt och förbereda sig på snyftande och ångest, men helhetsupplevelsen blir faktiskt glädjande positiv. Man är tydligt mån om att ge publiken en känsla av trygghet. Var och en leds till sin plats av de medverkande, ofta med en liten lätt beröring. Som åskådare känner man sig inkluderad.
Två musikkulturer lever sida vid sida i gemensamma frågeställningar. Det är själva kombinationen, parallellerna som är kärnan, inte något försök till fusion. Största delen av all traditionell musik har (eller har haft) ett klart syfte, i vilken kultur som helst finns vaggvisor, bröllopsmusik och så vidare. Denna gång har man valt att utforska sorgen som tema.
Möten mellan kulturer
Det gäller att hitta kontaktytorna, och i kärnan av detta projekt hittar vi två musiker ur Sibelius-Akademins första Master of Global Music -årskull (numera utexaminerade), där man utbildas i just sådant. Det känns som om det här är ett av de första djupare Glomas-projekten jag sett. Var och en kan lära sig något här: man kan lära känna en helt främmande kultur och samtidigt den egna kulturen, som också kan vara främmande för många.
Bakom konceptet står Marouf Majidi, Siba-utbildad musiker med bakgrund i Mellanöstern, som också besitter djupare insikter i finländsk musik. Han trakterar sina stränginstrument med finess och röstens klang blir en resa i sig.
Emmi Kuittinen stod för kvällens mest förstummande gråtkväde, en karelsk klagan över sonen som stupat i kriget. I själva verket blev jag sugen på mer av det här, det allra tyngsta!
Amanda Kaurannes varma scenutstrålning är något mycket speciellt och hennes gråtkväde om emigration var lugnt inåtvänt och expressivt på samma gång. Att de vackert klingande stenar hon spelade på visade sig komma från släktens gamla husgrund i den karelska byn Suistamo gjorde inte precis upplevelsen sämre.
Esko Grundström trakterade kontrabas, violin och kantele, intensiv och medryckande i vad än han gjorde.
Dansarna Suvi Tuominen och Johannes Purovaara är båda unga och sårbara, och sinsemellan rätt olika. Purovaara var för mig en ny bekantskap, men med en lugn och stark scenkarisma. Tuominen var bäst då hon fick kasta loss i sitt eget specialområde, orientalisk dans. Båda var starkast som individer, i pardansen saknade jag en lite tydligare koreografisk idé.
Ritual
Helheten blev faktiskt mer lik än ritual än en traditionell konsert eller ett dansverk. Ett par utomstående ögon hade kanske ändå gjort gott i arbetet med dramaturgin och den sceniska helheten, vissa övergångar kändes lite styltade medan andra fungerade finfint (förflyttningen från bröllopsglädje till krig satt perfekt). Black box-salen med ett stort dansgolv i mitten är rätt krävande, det lönar sig att tänka väldigt noggrant då man placerar ut olika händelser i rummet, så att de inte går förlorade för delar av publiken.
Ljusdesignen kändes rätt rastlös ibland och videon gav inte mycket mervärde i helheten. Esko Grundström stod för ljuddesignen, som ibland lyckat kontrasterade megalomaniska höjder med mer intima stunder. Ibland blev ljudavsnitten ändå lite väl lösryckta, speciellt i början hade ljudstegringen gärna fått leda till något, i stället för att resultera i en blackout.
Helhetsbetyget blir ändå mycket lovande, och Rajamailla Company är i mitt tycke inne på något viktigt och annorlunda vad gäller musikaliska möten i Finland.
Text: Tove Djupsjöbacka / hbl.fi